Normalt är det behagligare att åka spårvagn än buss. Ofta är vagnarna rymliga med stora fönster. Spåren ger vagnarna en stadig gång, utan att de kränger i sidled. Spårvagnar behöver inte heller svänga in för att stanna vid hållplatserna. Att det bromsar och svänger samtidigt är annars svårt att parera för stående, särskilt för äldre.

Spårväg går i markplan och är alltså mer tillgänglig än tunnelbana. Det kan gå fortare att åka tunnelbana, för att den tillåtna hastigheten är högre. Men om tiden i trappor, rulltrappor och hissar räknas in kan den totala restiden bli samma eller kortare för spårväg. Ett linjenät med spårvägar kan även byggas mer finmaskigt än tunnelbanans.

Spårvägar är tydliga. Fotgängare ser var spårvagnen kommer att gå, tack vare spåren. Det är vanligt att utrymmet runt spåranläggningen har en avvikande färg eller ytstruktur. Spåren innebär att det är lätt för nya passagerare att hitta till hållplatserna.

Hög tillgänglighet för många funktionsvarianter

Spåren innebär att avståndet mellan plattformskant och dörröppning är definierat i förväg, exakt, och kan alltid garanteras. Detta underlättar tillgängligheten även för funktionshindrade passagerare. Plant insteg, utan höjdskillnad mellan vagn och plattform, är en självklarhet vid modern spårvägstrafik. Nu krävs inte längre otympliga höga plattformar som är svåra att integrera i stadsmiljön.

Attraherar bilister

Erfarenheten visar att ny spårtrafik attraherar tidigare bilister. Den så kallade spårfaktorn innebär att antalet passagerare oftast ökar när kollektivtrafik ställs om från buss- till spårvägstrafik. Spårfaktorn kan vara svår att bevisa på grund av att många andra förutsättningar också ändras i samband med omställning. Men ett genomsnittligt erfarenhetsbaserat värde för spårfaktorn är 25 procent passagerarökning, som inte kan förklaras med annat än en ökad attraktivitet vid byte från väg- till spårbaserat färdmedel.